Trubbel

Nu lyser ängarna av sommarns alla blommor.
Nu surrar bin, och fåglar sjunger överallt.
Nu stryker vinden genom trädens höga kronor
Men I min trädgård är det visset, mörkt och kallt.
Här är det risigt och förvuxet, fult och snårigt
Och lika hopplöst trist och grått som I mitt bröst.
Därute doftar det av sommarns alla dofter.
Där är det sommar, men här inne är det höst.
Jag levde lycklig här med dig och mina katter
Ett liv I synd och utan omsorg att bli frälst.
Försonad med min karaktär, för jag har aldrig
Kunnat säga nej till någonting som helst.
Och aldrig nekat mig det ena eller andra,
Och levat livet, tills jag krossades en dag.
Det börja med att do bedrog mig med en annan,
En som do sa var mycket finare än jag.
Vårt gräl tog veckor, ropen blandades med gråten
Och jag blev grundligt jämförd med din fina vän
Tills do bekände att han givit dig på båten
Då blev det dödstyst här I trädgården igen!
Ifrån den stunden blev den mannen dubbelt hatad
Han hade lekt med dig, med oss ett litet slag
Och jag, jag kände det som även jag var ratad
Jag ville slåss, och gick mot mitt livs nederlag
Jag hade hammaren beredd under kavajen
När han kom ut I sidenscarf och sa: God dag!
Kom in och slå dig ner en stund så får vi prata!
Jag bara stammade, nu minns jag inte vad...
Och jag blev bjuden på cognac och på cigarrer
Och kunde inte få mig till att säga nej!
Och när vi skiljdes var vi bästisar och bundis
Och jag tog saker som do glömt med hem till dig!
Jag går omkring I mitt pompeji, bland ruiner
Och jag trampar runt I resterna utav vårt liv
Men do skall aldrig ge mig pikar om sekiner
Och aldrig skall do bli en annans tidsfördriv!
Nej, åt det gamla skall vi binda vackra kransar
Och ta vårt liv och mina katter som de är.
Och trots all kärleksbrist och trasighet och fransar;
Dig skall jag älska livet ut, dig har jag kär!